Min bror och jag var hemma och vårdade pappa tillsammans med mamma de sista månaderna. På sjukhuset gav de honom ett par veckor, men pappa vägrade ge upp och vi fick behålla honom ett par månader. Det var en jobbig tid när man ständigt trodde att nu var det sista andetaget.. Vi vakade dygnet runt.
På morgonen den där onsdagen för 8 år sedan så kom läkaren och satte narkos på pappa som haft olidlig smärta under natten och dagen innan. Sen "sov" han lugnt hela dagen. På eftermiddagen kom pappas syster och bror på besök. Det var första gången dom både kom samtidigt! Jag passade på att åka hem till min lägenhet för att vattna blommor. När jag låste upp dörren hemma, så ringde mamma och sa att det var dags nu! Jag hade hört orden förrut, men på nåt sätt visste jag att nu hade tiden kommit.. Det var ingen laglig färd tillbaks med min lilla Toyota, men det var bråttom. Parkerade utanför huset och sprang mot dörren. Anders, min farbror, mötte mig storgråtandes och sa att pappa lämnat oss. Jag minns allt som om de hände igår. Jag klev in i rummet där pappa låg och minns så tydligt ryckningarna i hans kropp. Jag hade länge dåligt samvete att jag åkt ifrån just då, men som min mamma senare påtalade var att jag hade ju varit där under hela tiden och ända in i döden ville pappa skydda mig, så han passade på när hans syskon var där..
Min pappa gav mig mycket i livet! Men han lärde mig att man ska vara rädd om sina nära och kära och det är saker man gör tillsammans som betyder något!
Så idag har Lucas & jag blåst såpbubblor till morfar/pappa i himlen! Idag spenderar jag dag och kväll med min man och våra två prinsar som betyder mest för mig!
Ta hand om varandra och berätta för dina nära vad de betyder för dig! Man vet aldrig vilken dag som blir den sista!
Kram till er alla!
