Idag skulle min pappa ha fyllt 67 år! Han blev bara 57...
I sommar är det 10 år sedan min pappa sa adjö och lämnade oss alldeles för tidigt...
Det gör fortfarande ont!
Min mor och far, vigsel januari 1974.
Min pappa sökte en hel del läkare och blev hemskickad med laxerande medel. Han gav sig inte och till slut fick vi svaret vi alla anade. Han hade en cancertumör stor som en apelsin i tjocktarmen. Det blev operation! Den gick jättebra och han var snart hemma igen. Började springa sin mil flera gånger i veckan. Sen kom cytostatikabehandlingar. 6 stycken cykler. Det onda kom tillbaka. Han pratade med sin läkare att det inte kändes så bra. Läkaren sa att lite ålderskrämpor fick han räkna med. Han blev inte tagen på allvar.
En månad efter avslutad cytostatikabehandling var det rutinkontroll. När alla prover var tagna och han skulle åka hem, så krävde han en datomografi och ett cellprov taget från hans ärr på magen. De beviljade hans vädjan och veckan efter kom svaren.
Cellprovet visade på en ny tumör. Läkaren trodde att när de tagit ut tumören så hade den "smittat" den friskna vävnaden runt såret. Några dagar senare fick vi svaret på datomografin. 5 tumörer var spridda i hela magen. Det fanns inget kirurgen kunde göra nu, utan det skulle bli strålning för att förlänga livet med några år...
Min mamma var redigt förbannad att de inte tagit hans smärta på allvar när han sagt till under cellgiftsbehandlingen och det blev inte bättre av att vi fick veta att han fått den lägsta dosen cellgift under cytostatikabehandlingen.
Han kom aldrig till strålbehandlingen. Han blev snabbt mycket sämre. Han hade en tumör som blockerade ändtarmen stor som en apelsin. Han blev knuten till LAH (Landstings Anknuten Hemvård) då vi fick beskedet om att han hade 1-2 veckor kvar att leva. Han ville hem! Jag, min bror och min mamma tog ledigt för att finnas vid pappas sida den sista tiden. Men han ville inte dö! 1-2 veckor blev till 2 månader. Sjukvårdspersonalen trodde inte sina ögon när han var uppe och gick när de kom. Han läste tidningen för att visa oss att han kunde. Att han inte såg någonting med den starka morfindosen gjorde ingenting. Han höll skenet uppe och viljan. Han ville inte dö! Han ville så mycket mera! Han somnade in en onsdagkväll i juli 2003.
Ja det gör fortfarande ont! Min man och mina barn fick aldrig chansen att träffa min fina far. Min son Lucas längtar efter honom ändå. Vid varje födelsedag brukar vi blåsa såpbubblor till morfar och om jularna brukar Lucas lämna lite julmat vid graven. Det är vår tradition!
Ta hand om varandra! En dag kan det vara för sent...
//Pernilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar