Syskonlek = Syskonkärlek

Mina fina grabbar de växer och utvecklas båda två, men det är William som växer och utvecklas mest just nu. De händer självklart sånt som sker i de flesta syskonskaror att den stora är lite för oförsiktig mot den lilla. Förra veckan tyckte Lucas att William skulle flyga. Lucas hjälper honom upp och släpper ner honom till golvet igen. Det hände ingenting allvarligt, William blev lite rädd, pappa Mats blev rädd och förbannad och Lucas fick sig en utskällning av sin pappa, Lucas blev förtvivlad, mamma Pernilla sitter på toaletten magsjuk och vill inte vara med. Lucas ville ju bara att William skulle hoppa från vedbotaket som Madicken. Ack så fel det kan bli, men sicken tur att det gick bra! Det var nog bra att Lucas fick den där utskällningen, för nu är han så försiktig och frågar hela tiden om han får göra si och så. Han försvarar också lillebror när något annat barn är framme och det är ju skönt... Det är ju viktigt att man ger Lucas förtroende men att man som vuxen är med.

Idag när vi kom hem på eftermiddagen så lekte de för första gången tillsammans på ganska så lika villkor. Eller lika villkor är ju svårt med en 4,5 månaders bebis och en kille på 2,8 år, men så gott det går i varje fall.. Jag satt med dem båda i soffan, Lucas hade hämtat några bilar. William hade fått en bil att köra med och var jätte intresserad av leken som Lucas presenterade. De körde med sina bilar ett bra tag, sen var det middag och efter det så slocknade en trött William rakt upp och ner i min famn...

Eftersom Matte har innebandy ikväll så sover båda barnen i vår dubbelsäng nu. Lite lättare att natta de där än i Lucas säng... =)

Varför älskar man sina barn allra mest när de sover? Jag tror att jag älskar de lika mycket vilken tid på dygnet det än är, men det är väl när de sover så sött och sussar lugnt man fylls av den där värmen och man kan ta det lugnt och tänka på vilka underbara barn man har..

"Det finns bara ett vackert barn i världen, och varje mor har det!" Men jag har två! <3